tröttsamt

Ikväll ska jag erkänna att verkligheten kom i kapp mej. Jag har fixat och donat här hemma och skjutsat och lämnat barn och förklarat för folk i telefon och försökt få dagen att gå ihop och så ringde gumman och sa att ett test de tagit inte visade bara positiva saker. Så när kvällen kom och far min skulle komma och kolla barnen så jag kunde åka in till frun så rann det över. Jag lyckades bita ihop när han var här och förklarade att jag inte skulle in ikväll för det blir för mycket och jag orkade helt enkelt inte. När han gått och barnen satte sig framför bollibompa la jag mej bara i soffan och (helt otroligt, min manliga stolthet gör att jag har till och med svårt att skriva det) bara grät. Inte snyftade utan GRÄT. Jag var så trött på allt och att det hela tiden ska vara något. Nu vill jag bara ha min fru tillbaka hemma. Efter en timme och några liter senare så önskade jag att nån skulle öppna dörren eller nått så man hade nån annan att tänka på och tre sekunder senare ringer telefonen. En god vän som nog inte förstod vad glad jag var för att han ringde just då bara för att kolla några saker. TACK du.
Nu har det gått ytterligare några timmar och några vänder till barnens sovrum gör att man bara kör på. För det är det jag får göra, bara köra på.