Kraft

Kom precis hem från sjukhuset och det slog mej när jag satte mej ner vid min frus sida att det var första gången förutom på lunchen och i bilen som jag satt ner på dagen. Det går i ett att vara hemma med barnen och inte blev det bättre för att jag hjälpte till på jobbet idag.
Tiden de sista tre veckorna har kantats av snå framsteg som inte är stora för världen men väl så stora för oss. Det kan handla om att Agnes kan springa runt sandlådan på storebrors dagis utan att stanna efter fem meter för att vila eller att hennes mamma kan känna kyla när man nuddar henne med nått kallt.
Läste om en kämpe på en annan blogg och vad hans senaste operation gjort för honom och jag känner med honom så otroligt för det beskriver så väl vad som händer med Agnes. Det var så gott när vi var hos hennes läkare här i Örebro och till och med han var nästan stolt av att se att Agnes nästan blivit mullig (i hennes mått mätt). Jo, innan operationen trugade man med en halv dl fil till frukost men nu skriker hon om hon inte får ett fullt fat till när den första slurpat ner.

En sak till som lyfter min dag var att när jag tog min frus hand så var den varm och rödfärgad. Innan så har den varit kall och vit. Hon till och med kramade min hand och jag kunde försiktigt krama tillbaka utan att hon kände smärta. Tror ni jag var glad?