Då har man spenderat tre timmar av denna dag i en väntsal och inte blivit något mer klokare på det.
Vi var inne hos Agnes öronläkare för att gå igenom hennes operation i öronen men när vi kom dit så visade det sig att han hade semester och han kollega fick gå igenom Agnes och hon i sin tur hade en helt annan åsikt om att Agnes skulle opereras. Hon tyckte det var helt onödigt och jag vart helt ställd. Det är ju dom som ska veta och inte fråga mej. Hon undrade om Agnes hörde dåligt. "Njaaa, nu har det ju aldrig gått att göra något hörselprov för hon har ju alltid haft en förkylning eller öroninflammation när ni försökt och hon har ju inte kommit igång med talet riktigt så det är ju svårt att säga såhär och sen grunna en operation på det" tyckte jag och tänkte i mitt stilla sinne att jag får göra om allt nästa vecka när hennes andra öronläkare är tillbaka. Efter att inte kommit fram till något så fick vi gå för att träffa narkosläkaren för narkosbedömning, något dom alltid gör inför en operation då dom går igenom om Agnes klarar denna typ av sövning. Där fick vi sitta och vänta på en stol i korridoren i två timmar innan narkosläkaren kom och frågade sina frågor och den snubben hade inte ens läst igenom Agnes journal innan utan frågade saker som om hon hade sövts förut och när jag förklarade hennes kromosonavvikelse så frågade han om det hade påverkat henne något?!?!?! Vi avslutade samtalet ganska snabbt och jag gick upp till öronläkaren för att kolla om det var något mer men hon tyckte att vi kunde höras av senare. Jo, jag tackar.
Trött är vad jag är och jag känner att jag har tillbringat tillräckligt med tid på sjukhus för att dom ska hålla på och fippla så här. Jag vet att det låter gnälligt men i vårat liv så har vi inte tid för såna saker och det var tredje besöket där bara för hennes öron inom två veckor och det var ju dom som bad oss komma. BAHHHHHHHHHHHHH
Jaja. Nu är jag glad i vilket fall som helst och Agnes hade en strålande dag. Hon snackade på hejvilt i väntrummet och for runt och tecknade en massor av tecken. Jag vet inte vad hon kan ha hittat för piller i något hörn men fart var det på henne.
3 kommentarer:
Men vad rörigt!! Vad sysslar dom med? Jag har fått uppfattningen om att man inte vill söva Elliot på vårt hemsjukhus utan att det bör göras i Gbg ( man har pratat om både rörop och op av tårkanalen men i slutändan har det inte behövts). Jag hoppas att det är så iallafall där känner vi oss trygga.
Hoppas du får bättre information från er vanliga öronläkare.
Hej, läste med dina blogg nu, va trevligt att hitta mera likasinade, vrt bor ni om ja får fråga? ja känner några mer som med har 22q11, Sandrine och hennes lilla Maja de bor i Knivsta.
min man har med 22q11 så ja lever med två som har det, vissligen är det 27års skillnad på dom.
har en sida som du kan kolla på om du vill
www.22q11.se
är hemma hos min mamma nu i helgen. vore kul me lite mera kontakt me andra som har likadana tankar, o funderingar...
Prinsmamman: Visst känner man sig mer trygg i gbg och vi får se vad läkaren säger.
Hanna: Vi bor utanför Örebro och vi är medlemmar i catch 22 föreningen sedan ett tag.
Skicka en kommentar