nr. 200

"Inlägg nr 200 måste firas", tänkte jag. En film med Agnes sjungandes imse vimse spindel? Nä, det blir en cykelresa. (måste berätta bara att jag inte gjorde det för att fira utan det hittade jag bara på för att få en rolig start på inlägget)

Farfar kom i morse och föreslog en cukeltur och eftersom det var helt grått på himlen tvekade vi men beslutade ändå att cykla hemfjärden runt. En riktigt fin sträcka runt en del av hjälmaren. Den visade sig vara 4 mil lång men vi bangade inte för det. Tur var det för vädret blev kanon och vi hade det riktigt fint. Nå? vem hade det kämpigast då? Den lytte, jag? Lille fyråringen? Sexåringen? Den med Guillain barré, frun? Han med diabetes, farsan? Eller kanske Agnes? Nä hon satt ju bara i barnsadeln och Valter gav upp efter några kilometer och jag fick jag ta honom på min cykel och hans hoj hängde jag på styret. Farsan? Nä, han hade ju växlar och var ensam. Jag är ju så gruvligt stark så det var ju inget problem. Valet står mellan frun och Edvin och då utser jag enväldigt Edvin som vinnare. Han kämpade på otroligt bra. Visserligen tog de fyra milen över sju timmar men ändå; sex år och fyra mil, utan att klaga. Vad säger ni om det?

Här kämpar Valter på fortfarande på väg ut mot rynningeviken.

Här är vi vid rävgången.

En fikapaus vid cafet vid åbäket, en båt som tar en över åsundet.

Agnes skyddar sin chokladboll ifrån farfar med livet. Sista stäckan vid oset, naturreservatet öster om Örebro.