Man visste inte då vad som väntade eller vad som pågick, man var så mitt uppe i allt, trött, omtömlad, skärrad, rädd, oviss.
Just vid denna tid på dygnet, kl 20.00, så hade det gått tolv timmar sedan hon somnade in i sin mammas armar och narkosläkaren bar iväg med henne. Vi hade fått höra att det skulle ta hela dagen och att det inte var någon idé att vänta på sjukhuset så vi drog iväg till våra goda vänner i Borås där vi inväntade samtalet ifrån sjuksköterskan som skulle ringa när dom började bli färdiga. Tolv timmar och vi hade fortfarande inte hört något. Idag hade jag ringt för länge sedan och hört hur det gick men då var man så oviss. VARFÖR RINGER DOM INTE? Tankarna gick runt i huvet. Undrar hur våra vänner såg på oss den dagen? Jag har fortfarande inte vågat fråga det. Det gick två timmar till och vi var då hemma hos våran väns föräldrar då vi fick nog. Vi tänkte att vi väntar resten på sjukhuset. På vägen till Göteborg säger vi inte mycket till varandra. Hjärtat slår stenhårt hela tiden för man tänkte att nu ringer dom snart och det gjorde dom. Halvvägs tillbaka ringer mäster professor och säger att nu börjar dom bli klara och att allt ser bra ut men mer vill han inte säga nu i telefon utan måste gå. Gasen trycktes automatiskt närmare botten för nu ville man bara se henne, känna henne, vara där. Vi kom dit kl 23.00 och fick vänta ytterligare en och en halv timme innan hon kom till IVA så vi fick gå in till henne. Läkarna hade välbehövligt gått hem direkt efter operationen (kl 01.00) så vi skulle få vänta med att höra vad dom gjort tills imorgon.
Men där låg hon nu. Slangar åt alla håll och ett bamseplåster på bröstet. Nu förstod man lite mer vad som skett och det gick inte att vara stark längre.
1 kommentar:
hade precis likadana tankar och bilder på freja. Ucsh de små trollen vad de får gå igenom....
Skicka en kommentar