Storebror 7 år

Idag har det varit fest. Edvin fyller sju år och det firade vi i hans nya rum. I veckan har frun och jag jobbat på kvällarna för att göra i ordning hans nya rum. Dom har sovit i samma rum alla tre tills nu så igår kväll blev vi färdiga och inatt bar jag över honom till nya sängen så i morse vaknade han upp i det nya rummet. Mycket lyckat.

Två av kusinerna från Uppsala kom imorse oxå för att vara här under höstlovet så det gjorde inte honom lessnare.

Nu när Edvin har fått ett eget rum så kan jag lova att Agnes tjatar om att jag ska göra ett prinsessrum åt henne.

I veckan hade vi föräldrasamtal på Agnes och Valters nya dagis där vi pratade dels om hur inskolningen fungerat vilket alla parter kunde intyga att Agnes klarat det galant och hon hade ju verkligen längtat så det var ingen som trodde något annat men sen kom vi in på något känsligare, hur hon passar in i gruppen.
Valter kan komma hem och berätta allt vad dom gjort, varit i skogen, lekt med den och den, osv. Agnes däremot säger alltid bara att det varit roligt eller att dom lekt, hon specifierar aldrig något och vid samtalet kom det fram att på dessa två månader så har hon nästan bara lekt för sig själv eller med någon fröken.
Jag kände hur en klump växte i strupen. Tanken slog mej, kommer hon inte hänga med sina jämnåriga?

Hon får gå i en mindre grupp och visst, allt är nytt fortfarande och det är flera år kvar tills hon börjar skolan men dock... tanken finns där...

Nog om det.

Frun,som just vid det här klockslaget förra året kom hem på permision för första gången efter hennes insjuknande i Guillian Barré, mår idag väldigt bra. Hon stod och höll Edvin i sin famn imorse och så sa hon spontant: "det är så skönt Edvin, att jag kan bära dej igen" Han tänkte inte på det men vi båda är så tacksamma att det gått så (relativt) fort ändå. Vi fick ett samtal för nån vecka sedan att en släkting till mej har insjuknat i samma sjukdom, på samma sätt som frun, på pricken med samma förfarande. Det är så otroligt skönt då att i den extrema sorg som dom har kunna trösta och visa att det kan gå bra och att det gör det. Om ni läser detta, vilket jag tror, så ska ni veta att vi finns här och våra tankar är med er.