Äntligen börjar det släppa

Efter några dagar i sängen så är det första dagen då jag orkar gå upp och vara med familjen vid lunchen. Faktum är att jag till och med parvlade mej upp kl 8 för att skjutsa ner Edvin till skolan. Agnes och han mår fint och Valter verkar ha fått bukt på sin feber också. Frun, den tappre av oss alla dessa dagar, verkar trots omständigheterna må relativt bra. Hon har kämpat på för att försöka ta hand om allt och det har hon gjort med bravur. Antagligen är det därför som jag blev så sjuk som jag blev, att jag äntligen känner att jag kan börja slappna av. Värdelöst.
Jag fick kämpa med mitt (vad kallar man det? högmod? nää, men det där killar känner när dom inte kan vara den starke som håller uppe allt) inre första dagen jag blev sjuk "för om jag blir sjuk? Vem ska då sköta om allt?" var mina tankar och så har jag tänkt hela tiden frun legat på sjukhus, att nu måste jag bara ta oss igenom det här.
Så när jag blev febrig nu och frun bara helt enkelt sa "ligg du kvar och vila ut dej så tar jag hand om barnen" så räckte det för att slå ut mej fullständigt.