26.8.09

Tiden går fort

Visst går det fort när man tänker tillbaka och väl har lämnat ett stadie i livet. Det gäller ju allt vad man än går igenom. Det kan kännas som en evighet ska passera innan ett problem har löst sig, oavsett vad det är. Det kan gälla maten som är slut när det är en vecka kvar till lön men likväl så står man där om två veckor och tänker att det gick ju smidigt ändå eller så är det grabben som helt plötsligt går i ettan, han som nyss låg på mitt bröst varje dag efter jobbet och bara sov.
Härom dagen så slog en artikel mej rakt upp och ner. Helt så där en helgdag. Man tänker inte på det varje dag längre, Agnes första tid på sjukhuset. Visst har det märkt en för livet och varje dag tänker man säkert annorlunda än om allt hade varit som vanligt, den där dagen.
Men som sagt, härom dagen, skulle jag på dasset och grabbade tag i en tidning i fruns nattduksbord och på väg in så såg jag på framsidan, (det var en "vi föräldrar") en replik.
"Isac föddes med hjärtfel"

Jag pratar med andra föräldrar till hjärtsjuka barn ibland och diverse tidningar läser man så visst bearbetar man problemet men inte nu, inte idag, jag var inte beredd.
Jag satte mej på sängkanten och var tvungen att läsa. Det var ett tre sidors reportage och jag han väl kanske bara en sida innan jag färdades tillbaka, i tankarna, tiden i resperatorn.
Isac, i repotaget, låg i resperator på en bild och jag kom ihåg Agnes tid. Det var innan andra advent. Hon hade operarats i 16 timmar och låg nu på iva.
Vi hade ju hört dagen innan tillvägagångssättet och vi hade sett bilder. Systrana hade visat oss. Vi var "förberedda". Nej aldrig. Jag var aldrig förberedd. Jag var övertygad, hoppfull, "stark"... men inte förberedd, på vad som skulle komma.
Det gick en dag, två dagar, tre, fyra, fem... Dom gjorde försök att väcka henne men hon orkade inte, ta det där lilla andetaget, själv. Koppla in reseratorn igen. "Vi försöker imorgon igen" hörde man en läkare säga. Med att dagarna gick och så även försöken att väcka henne, så sa dom "om några dagar" istället. Så fortsatte det.
Då var jag "stark". För min familjs skull? för mej? för Agnes? Jag vet inte... Nu, snart fyra år senare, på sängkanten, var jag inte stark. Jag kämpar.

Det gick ända tills nångång efter trettonhelgen har jag för mej. Jag kommer ihåg läkarens ord -"57 dagar, det är inte ofta jag får skriva"
Så länge tog det innan vi kunde andas ut, innan min lilla Agnes tog det där lilla extra, det sista lilla krafttaget som gjorde att hon klarade sig själv. Som gjorde att vi visste, det tar inte slut här.


Så förlåt lillasyster om jag dröjde när du var hemma sist. Du kanske inte märkte att jag var borta lite länge vid ett toabesök :)

2 kommentarer:

paula sa...

okej då...

J sa...

Tänk så många kämpar det finns...barn som tar sina egna andetag föräldrar som biter ihop när all jävlighet verkar drabba en själv. Många säger "man klarar mer än man tror" det är sant, men ibland har man inget val än att bara gå framåt i dimman. Pustar ut efter ett år med ett halvår på sjukhus med vår tjej, Catch 22, börjat jobba lite smått så nu försöker man inspirerar eleverna på högstadiet att värdesätta livet lite högre och betydelsen av att få vara frisk. Lätt att ta mkt för givet...hade man själv gjort utan det här året. Ta hand om er, kämpar!!