Jodå, vi lever. I högsta grad.
Vadan nu detta undrar ni säkert allihopa? Jo, det skulle jag kunna berätta men då skulle inte ens en helkväll mellan fyra ögon räcka så jag drar en snabbrepris, om det är ok?
Jag har fått en hel del kommentarer från släkt och vänner om varför jag inte bloggar något och det har varit allt ifrån att "det är ju jätteskönt! Då vet man att ni har det lugnt" till att "har nån dött eller?"
Inget är det rätta svaret utan faktum är att jag har inte orkat! Slut! Bränd! Lost! Deppad! Till och med bitter har jag känt mej. Varför då? Jag är ju inte sån egentligen men faktum är att även jag måste förstå att man inte bara kan köra på även om man vill!
Innan jul laddade jag, jag kände glädjen sprudla igen! Är detta äntligen den tid då allt vänder? Nu blir allt bra! VI SKULLE FÅ EN TILL BÄBIS!!! Jag var super glad! Ultraljudet var bokat för nu ville dom ha koll med tanke på Agnes syndrom. Vi åkte in för att få se bäbisen, och gissa vad hon säger? "Det finns ingen bäbis, ni måste fått missfall. Och dessutom är det troligen på väg ut nu" Så istället för en bild på våran bäbis så fick vi åka hem och vänta på ett missfall!!! Där föll ribban.
Sen fick frun en cysta till på köpet, en godartad säger dom men ändå... Så faktiskt ska hon opereras imorgon, måndag.
Sen blev ju vintern som den blev så istället för att vara hemma så jobbade jag dygnet runt känns det som nu efteråt Jag var hemma 20.30 på nyårsafton till exempel. Kylan gjorde att vi rörläggare fick slita.
Agnes fick åka till sjukhuset på julaftonsmorgon som vanligt, det rann ur örat. Jul och nyår och de följande veckorna var det mycket åka fram och tillbaka. Hon ska för övrigt få nya trumhinnor när läkarna här i örebro får ändan ur. Hon ska även strax inom närmsta månaderna opereras för sitt ljumskbrock men hon till trots är en super glad liten tjej som annars nu mest kämpar med talet via dagis och habiliteringen här i Örebro.
Så jag ursäktar om jag inte varit shyst och informerat er men faktum är som ni förstår att skriva detta inlägg har varit för mej som att skriva en d-uppsats (inte för att jag vet vad det är men jag tror att det är en superstor och superlång uppsats) :)
Nu laddar vi på att frun ska bli bra till helgen för då drar det till Grötö i Göteborgs skärgård där det ska bli en familjehelg med föreningen 22q11. Jag hoppas jag får träffa er andra föräldrar där för jag har sett deltagarlistan och ni är alla familjer underbara, det ska bli RIKTIGT härligt, kul, intressant.
Till er alla, Tack för att ni ändå läser.
9.5.10
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Den som väntar på något gott... ;)
Jo, det var nog tur att vi träffades på årsmötet annars hade vi nog åkt upp och letat rätt på er snart. Hoppas att allt lugnat sig för er nu.
Vi tänker på er imorgon och h alltåller tummarna för att allt går smidigt. Vi kommer till Grötö med en nyopererad liten skrutt så vi hoppas att allt kommer gå bra, han är lite klumpigare än vad han brukar vara.
Vi ses på fredag!! Glöm intre packa vinet ;) Kram kram
Styrkekram!
Kul att ni är tillbaka, men tråkigt med alla andra motgångar. Beklagar särskilt missfallet.
Ha det så bra på lägret med alla andra 22q11:or, önskar nästan vi hade den diagnosen så skulle vi få träffa er alla som vi "lärt känna" genom bloggarna.
Skicka en kommentar