Ja hopp

Så känner jag nu. Ja hopp, då tar vi en dag till. Jag känner hur orken rinner en ur handen hela tiden. Berg och dalbanan går upp och ner tre gånger i timmen nu.

Man tänker en sak sen blir det in annan hela tiden. Tar sig i kragen och tänker att nu ska jag inte irritera mej på något men pang så slår det över. Känner mej hyfsat snurrig. Så ni får ursäkta om jag inte uppdaterar så ofta.


En sak är säker i vilket fall. I tisdags var jag på första smideskursen och det var fruktansvärt roligt.

Finhelg

Det är inte varje dag man kan skryta med att man har käkat frukost med Peter Harryson. Eller ja, kanske inte med honom men han satt vid bordet brevid och jag snackade faktiskt med honom i hissen.
Vi åkte i lördags för att gå på Cats på cirkus men systra min övertalade oss att ta en helhelg själva så hon tog hand om barnen över natten också så frun o jag tog in på Hotell Hasselbacken efter musikalen och gick ut och åt på kvällen. Det är inte varje dag som jag går på musikaler och bor så fint så jag kände mej som värsta celibriteten när man mötte massa kändisar och bodde så fint och gick på cirkus.
T.ex så gick frun på toa med Marie Picasso och pudrade näsan.
Musikalen då? Den var helt galen. Massor av katter, överallt. Väl värd att se.
Vi hade fått våra biljetter av några vänner ifrån Uppsala när vi fyllde trettio och det visade sig när vi kom dit att det var första parkett så vi tror nog att vi hade de bästa biljetterna man kan ha, helt i mitten och bara några meter från scen. Tack ska ni ha.

Cats

Imorgon blir det Cats på circus i Stockholm. Bara frun o jag.

Ett brustet hjärta

Agnes storebror Edvin och mamma hade imorse lite meningsskiljaktigheter så att säga. Han ville spela tv-spel och hon ville att han skulle klä på sig, äta frukost, borsta tänderna och gå till skolan.
På väg till bilen så hittar Edvin ett cementhjärta, ni vet, ett sånt där gjutet i hjärtform som man har liggandes på något lämpligt bord som dekoration.
Han plockar upp det och upptäcker att det gått itu och utbrister "-mamma titta, det här är du och jag." och så delar han på det, som en spontan liknelse.
Efter skolan så hittar han delarna igen i bilen och sätter ihop dem och säger "- Nu ser vi ut så här." och visar mamma ett helt hjärta.

Upp och ner

Det är otroligt vad man kan svänga mellan uppåt och neråt.
Igår tänkte jag skriva om hur glada vi blev då vi lämnade Agnes på dagis och såg att fröken K hade skrivit ut massor av stödteckenlappar och satt på varje barns låda samt veckans tecken. Detta dagen efter habiliteringen var ute. Det visar verkligen att dom tar oss på allvar.
Visst var jag glad idag också till en början, innan jag fick det där samtalet.
Agnes var hos audiologen idag för att kolla upp sin hörsel, vilket hon brukar göra varje halvår. Inget konstigt med det, trodde jag.
Vid 16 tiden ringer frun och berättar vad dom upptäckt. Agnes har nästan ingen trumhinna kvar i högra örat. Inte bara att det gått hål utan den är borta...
Kunde det ske? undrar man såklart. Det är antagligen den sista öroninflammationen som istället för att bara inflammera inne i örat så trumhinnan spricker så har den nu "ätit upp" trumhinnan.
Det kan inte växa ut en ny utan man får operera in en ny så nu fick vi en remiss till öronmottagningen så får dom kolla upp det mer exakt.
Inte för om jag litar på dom där på öron här i Örebro. Hon hade ju inflammation i julas och då skulle dom ju operera in ett rör för att slippa att något sådant här skulle hända men i sista stund var det en muppig läkare som ställde in operationen. Hon sa att det inte behövdes fastän vi ville det så gissa om jag kommer skälla ut henne nu. Jag känner mej vred just nu ska jag säga.